Rädda svenska kulturen också i New York

Carl Bildt säger enligt SvD den 24 juli: " ...Jag kan rätt väl svenska näringslivets verksamhet i New York och den står i allt väsentligt på egna ben. Hade det varit så att svensk musikkultur varit en produkt av utrikesförvaltningen hade jag varit stolt, men så är det nog inte, säger han."

Säkert har utrikesministern flugit in till NYC flera gånger och 'tittat på näringslivet, det svenska däröver' lite från ovan. Kanske t o m landat och fått rätt god koll.

Vilken är den halmgubbe som Bildt knockar, vem har sagt att svensk musik är en UD-produkt? Möjligen har någon sagt att Svenska Generalkonsulatet (GK), inte minst under Olle Wästbergs ledning, utvecklades till en väsentlig resurs för svensk musikindustris strävanden att vinna den amerikanska marknaden. Eller att musikevenemang stödda av konsulatet haft betydelse för lansering.

Det är svårt för varje artist, varje grammofonbolag att bygga upp egna kontor och nätverk i varje viktig metropol. Generakonsulaten i NYC och LA har varit värdefulla där, har jag förstått, bl.a. för några år sedan genom en promotor på usamarknaden för unga svenska band, och nyligen genom en svensk jazzmusiker (Claes Janson) som ska sjunga en hel vecka med stort band på legendariska jazzklubben Birdland ('här är Claes Dahlgren i New York, som rapporterar från Birdland' kan man hitta i SR:s programarkiv'). Generalkonsulatet och dess nuvarande och tidigare personal lär ha underlättat arrangemangen genom sina gedigna nätverk.

Själv hade jag glädjen att för några år sedan delta i en av GK och Cornelluniversitetet arrangerad workshop om management och arbete i Internetsektorn på nedre Manhattan jämförd med Stockholms innerstads och Kistas. Workshoppen stärkte de nätverk och kontakter vi börjat bygga upp och vi fick nya kontakter med både företag och forskare i New York. Det större nätverket lever vidare genom åren - en gemensam publicering övervägs.

Nu ska GK:s nätverk, till stöd för svenska konsntnärer och forskare, raseras. Marknaden ska ju sköta allt i Bildts och Borgs sköna värld. Att det inte fungerar, det vet vi numera alla - finanskrisen! Alla utom den bokstavstroende fundamentalisten. 70-talets bokstavsvänster framstår nästan som vidsynta jämförda med den höger som idag förläst sig på de mest förenklade marknadsmodeller utan koppling till den verkliga världen. Nu liksom på 60-70-talet gäller: vid icke överensstämmelse med verkligheten är det modellen/kartan som gäller. Med förödande konsekvenser där den verklighet den tillämpas på. Det ser inte dogmatikern, lever vidare i sin modellvärld.

Vi 7.000 kulturverksamma, forskare, kulturintresserade i Paris och Sverige - i Facebookgruppen för stöd till CCS, Centre Culturel Suédois, SI i Paris - vi gjorde vår röst hörd. Regeringen kanske inte lyssnade, men tvingades beakta våra synpunkter - 7.000, det svider i valmanskåren. Sjävklart kommer man att säga att de 7.000 inget betydde - det var 'analyser och grundliga överväganden' som fällde avgörandet. Dock: Fortfarande ca 3 (tre!) veckor efter begäran har vi i Facebookgruppen inte fått se några som helst beslutsunderlag.

Vi i gruppen gav regeringen ett underlag genom den debattartikel i Göteborgsposten, GP, den 22 juli som ett hundratal verksamma inom kultur och forskning signerade: unga som tunga namn, 'etablerad elit' liksom talanger som haft eller snart får sina genombrott, alla hårt arbetande. Alla dessa 'meniga' kulturarbetare behöver i Sverige eller utomlands, i Paris, New York, L.A., i Ryssland och Kina, möta andra aktiva, verksamma. Dessa möten kan som DN påpekade i sin huvudledare idag 26 juli inte ersättas av ministrars bloggande och, ibland angelägna, egna resande.

Verksamma forskare och artister behöver möta, inspiera och inspireras av kollegor i världens kulturmetropoler. Och för att göra detta effektivt krävs ofta en infrastruktur, av kulturhus, konsulat med kultur- och forskningsinriktning. Eller måste de ersättas av fleråriga projektsatsningar av staten, eller ineffektiva korta ryck av enskilda teatrar, musiker, bokförlag, grammofonbolag - som inte kan ha råd med egen kontinuerlig representation. Det innebär stora kostnader för enskilda företag och kostnader som regringen inte kommer ifrån, och troligen blir de på sikt dyrare och säkert ineffektivare än redan verksamma institutioner med sina uppbyggda relationer.

Men det verkar inte bekymra den ansvariga moderatkvartetten Bildt, Borg, Reinfeldt och Adelsson. På det kulturella och vetenskapliga utbytets område verkar gälla, som inom t.ex. vården: lägg ner, outsourca, låt marknaden avgöra. Kvalitet framstår i jämförelse som ointressant. Den måste idag kulturverksamma och forskare försvara. Vi gjorde det i Facebokgruppen, vid vår stödgala på Mosebacke och i vår debattartikel i GP.

Och kampen är inte vunnen. La lutte continue. Att fortsatta analyser och gestaltningar av konstens och vetenskapens betydelse, mänskligt och ekonomiskt, är oundgägliga framgår om inte annat av Carl Bildts svar på frågan om huruvida det svenska kulturhuset i Paris är nedläggningshotat:
– 'Nej inte mer än Sveriges Radio så att säga. I den meningen att allting är föremål för löpande prövning, men det är inte aktuellt med något beslut där, nej'.

Det är hög tid att de många svenskarna i New Yorks affärs- och kulturvärld gör sammalunda. First we took Paris - now we/you must take Manhattan.

Socialdemokraternas Urban Ahlin har redan antytt att efter en valseger vill man öppna i vart fall New York igen. [Tillägg i augusti 2010: Förre generalkonsuln i NYC, Olle Westberg, gillar detta, och i sitt veckobrev försommaren 2010 tar han upp kritiken mot nedläggningen av Generalkonsulatet i New York genom att citera ur Jan Mårtenssons senaste Homan-deckare: "En tillrest chef från ett svenskt exportföretag befinner sig i Havanna och är på middag på den svenska ambassaden. Han frågar förvånat en UD-anställd: 'Ni som är på UD, hur kommer det sig att ni har lagt ner generalkonsulatet i New York.---Att stänga vårt viktigaste skyltfönster och kontaktytor i världen är ofattbart, åtminstone för en vanlig skattebetalare som lever på att utlänningarna köper svenska varor.'" ]

Olle Wästberg kommenterar: Det är en fråga många UD-anställda varit svarslösa inför. Själv var Olle Wästberg tills nyligen chef för Svenska institutet, som sorterar under UD.

Det gäller att finna former att finansiera personal och hus fram till en eventuell omstart - verksamheten är redan självbärande. Lyckas inte riksdagen och opinionen i höst helt skrinlägga regeringens beslut, måste sponsorpengar till. Att först stänga, riva blir dyrt för staten och dyrt för näringslivet,exempelvis inom musik, design, som då tvingas göra splittrade, egna, mindre effektiva, tidsbegränsade satsningar, som inte blir till permanenta nätverk. Men de senare, offentligt finansierad infrastruktur stör marknaden enligt nyliberal dogmatik. De ska bort och inte bara inom kulturen. Hur ska detta förstörelseverk kunna hindras?